Kanske är det så att den här ganska inaktiva bloggen mest är ett sätt för oss tre att hålla kontakten. Vet inte om det är någon annan som egentligen läser den här. Jag blir iallafall oerhört lycklig när jag ser att Ida eller Elise har eller håller på med ett inlägg. De skriver så bra, jag blir alltid lite avundsjuk när de skrivit något. De lyckas fånga de där känslorna som gör att man vill fortsätta läsa. 

Kanske är det så att det är för att de är mina bästa vänner och vi ofta har en förmåga att tänka ganska lika. Eller så är det så att de har en begåvning för att skriva.

Idag är det iallafall två veckor kvar tills tunrépremiären. Jag har börjat få det där pirret i magen nu. Tänk att det är snart tre år sedan jag såg dem sist. Tiden sen dess har gått oerhört fort. Jag tänkte på det imorse. Att egentligen känns det som ingen tid alls sen jag satt på bussen hem och läste igenom texterna till låtarna på Prayer For The Weekend. Det har hänt otroligt mycket sedan dess, ändå känns det som att det är precis som då. Är det ändå inte konstigt hur mycket en person kan förändras och ändå vara samma människa? Nu ska jag sluta flumma. Det jag egentligen tänkte skriva efter de två första meningarna var att jag försöker lyssna in mig på massa ny musik till Peace and Love. Mina tankar är rätt bra på att försvinna någon annanstans.