På engelskan ska vi hålla tal. Och jag tänkte berätta för min klass om fans och varför musik är så viktigt.


Rosas bild här också. Rosas blogg finns här

To be a fan

Last week my favourite band released their greatest hits album, witch will be the last thing they do. I am a big fan to them; to The Ark. 8 of December last year they announced that they are going to break up. This year they will do their last tour. 
Today I am going to tell you about what it’s like to be a fan and why music is so important to some people.

Music has been around almost forever. It is believed that music occurred before the speech, and surely before the written word. Music is in every human culture, it has been a part of everyone's life for a long time. You can tell something with the music, spread a feeling, tell a story or tell about your thoughts.
A lot of people has become famous for their music and can live on it. About 1950 music more and more started to be a popular culture, and with that the fans came. Elvis, The Beatles and several other bands and artist has had many fans, which has followed them around the world.

If you are a fan to a band you have to deal with the haters. Haters are those who really hate the music and want to tell you that the whole time. And to this I really can’t find an answer to, why it is so important to tell why you don’t like it. It just hurts people. Music affects everyone. Some people are affected in a way that they can travel around the world just to see their band live in their hometown, while others are affected in a way that they must tell you that the music are crap.

As I said before I am a big fan to The Ark, and have been so for five years. Except that I as many others love their music, it’s like a big great family. We call ourselves Angelheads and we got it from one of the songs on the first CD with the name Angelheads. It’s hard to explain what makes The Ark so special for me. It’s just music, there are a lot of music in the world, why just this band? Because that they can put words in what I feel and think, and because that their fans are just like me. The Ark and their Angelheads fight for the right to be you. Their music have given me so much, happiness, courage, friends and so many memories that I can’t even count. 
When The Ark announced that they were going to break up I didn’t know what to do. I couldn’t believe it. It was like a nightmare. But I and other Angelheads came through it, and now we are trying to find something good in it. We have one last year together, and the cohesion is better than before. Everyone is sad about it, and we are trying to comfort each other. And whatever happens we know that it takes a fool to remain sane!

Ouwi / FÅr

Det är häftigt. Att alla gillar Håkan Hellström. Ingen verkar avundas honom den framgång han har haft, eller har. Alla verkar tycka att han är värd det nu. Förr var Sverige uppdelat i två läger, de som gillade honom och de som ratade honom för att han sjöng falskt. Så verkar det inte vara idag. Idag är han en av Sveriges största artister, och han hyllas av kritiker, fans och tillochmed de som ratade honom först tycker att han är värd alltihopa. 

Jag läste en intervju i Sonic med Ola Salo, John Engelbert, Oskar Linnros och en tjej jag inte minns vem det var. Alla fyra var överrens om att han är bra, att det inte går att tycka illa om honom. Ola blev glad varje gång han såg att det stod något om Håkan i tidningen. Han är charmig och gör människor lyckliga med sin musik. Jag gillar honom, och han är helt klart en av de bästa artister Sverige har haft. Sen vet jag att Pingvin har svårt för honom, men hon har ingenting emot honom iallafall.

Ouwi / Får

Låten växer i mina öron, eller det skiftar. Idag är den bra, idag är den ruskigt bra. Jag hittade ett klipp från grammisgalan när de spelade låten, jag satt och log hela klippet igenom. För några dagar sedan var det tvärtom. Jag lyssnade på BUWG på repeat, men det gjorde ondare och ondare för varje gång. Jag blev bara ledsen, arg, bitter. Jag ville inte. Det fick inte vara sant då. Idag är det bättre, lite ont gör det fortfarande men jag överlever. Idag kan jag säga att den är bra. 

Här har ni klippet, varsågod :) 




Uppdateringen här är inte den bästa, men jag tror att jag talar om alla när jag säger att vi har annat som känns viktigare just nu. Den här bloggen har väl aldrig riktigt varit prio 1. Nu ska jag dricka fruktsoppa. Ouwi / Får

Såklart handlade förra inlägget om att The Ark ska splittras. Om det inte riktigt framgick. 

Ikväll har jag haft hemmakväll med mamma och pappa. Först varm smörgåstårta, och sen tittade vi på Så mycket bättre. Jag har sett de sista avsnitten, och det är ett riktigt mysigt program. Alla verkar gilla det, och jag förstår varför. För det är så skönt att slippa alla tävlingar, utröstningnar, skitsnack m.m. Det är fint, de säger snälla saker, tolkar varandras låtar och ser allting positivt. De är helt olika människor, som man aldrig skulle kunna tänka sig att de har någonting gemensamt. Men de bevisar, att om man lägger alla fördomar och skit ifrån sig så hittar man något gott hos alla. Sverige behöver ett sånt program och jag ger dem tummen upp. 

Vem hade kunnat tänka sig att Petter skulle göra en tolkning av Lill-Babbs låt Tuff brud i Lyxförpackning? Inte innan det här programmet. Men det blev bra. Som många andra låtar.




Tummen upp för snälla program! // Får

Jag vet inte varför det är så svårt, men det är nog rätt svårt att skriva om konserten som jag och Elise var på i Göteborg. Vi håller på, men är fortfarande inte färdiga, och det är snart en månad sedan konserten. Det var en upplevelse, en fin upplevelse. Men det är svårt att beskriva.

I fredags spelade Johnossi i Linköping. Jag var där. Igår läste jag att konserten var jättebra, och den fick full pott. Fem plus. Det recensenten inte räknat med där var publiken. För publiken var hemsk. Trängdes, knuffades, bucklades. Istället för att lyssna på musiken stirrade jag in i en skjortklädd rygg och försökte armbåga så många som möjligt.

Men Johnossi var bra, de är ruggigt bra. Det var bara synd att omständigheterna inte var bättre, för jag var trött, för nykter och skulle upp tidigt och visste att jag skulle få för lite sömn. Jag kunde inte riktigt koppla bort tankarna. Dessutom hade jag glömt mina öronproppar.

Annars är livet bra och jag gnällde inte alls

// Får

Idag är en bra dag. Scouting for Girls spelades två gånger på radion imorse. Först Elvis aint dead. Och senare This aint a love song. Jag gillar det. Synd att de inte har några spelningar nu när jag är här. Det har blivit mycket SFG på den här resan till Skottland. Jag har tillochmed fått Gretha att börja gilla dem. De spelas förresten ganska mycket på radion här och i reklamer. Det verkar som att de är ganska kända här.

Förresten ser en i bageriet ut som en i Florence Valentin. Det tycker jag är lite roligt.

En av mina favoriter med dem nu. Silly Song.




// Får

Förresten släpptes Håkans nya album igår. Två steg från paradise. Jag är lite ledsen över att jag inte är hemma så jag kan höra den. Men jag har hört att den är bra iallafall.

För några veckor sedan pratade vi om Shakespeare på engelskan och vi läste Sonnett 18. Jättefin dikt skriven av Shakespeare. Jag tyckte att jag kände igen den någonstans ifrån men kunde inte riktigt komma fram till varifrån jag kände igen det. Så jag skrev ett inlägg på Arkmaniacs forumet och frågade ifall någon visste var det kom ifrån. Och det var det! Det kommer från This Piece of Poetry Is Meant To Do Harm.





Sonnett 18 :

"Shall I compare thee to a summer's day? 
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date: 
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm'd; 
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature's changing course untrimm'd;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest: 
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee."

Ur This piece of poetry is meant to do harm : 

Vers 1:

" You've been watching over me
Saying you're keeping me company
I should be grateful, I suppose
And compare you to a summer's rose"

Vers 2:

"So with what shall I compare thee?
Summer's clay or winter's sleet?
You made a non-believer out of me,
Now you ask for my sympathy?

Take your words and take your vows
Take your flake-fuelled buddhist bows
Let the cool winds roughly shake
Out all darling buds of fake"

// Får

Säkert!'s nya skiva släpptes i veckan. Jag lyssnade igenom den för några dagar sedan. Jag tror att jag gillade den. Fast lite svårt att säga nu. Den finns iallafall på Spotify, men jag borde köpa den. För jag gillar Säkert! och Spotify gillar inte mig så jag borde köpa den. Konstig mening.

Jag tänkte på en sak. Nuförtiden byter man ut punkter m.m. mot smileisar. Det är så fult. Använd punkter istället.

/Får

"Kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn"

Det tog ett tag innan jag såg kopplingen. Den där frasen alla skrek i lågstadiet. Det är iallafall en bra låt. Kärlek slutar alltid med bråk, med Ludwig Bell




/ Får

I måndags fick jag parkeringsböter. Jag var himla förbannad, arg och ledsen. Hela dagen blev konstig och fel. Så när jag kom hem bytte jag musik på mobilen, lade in massa musik som jag lyssnade på för några år sedan. Bl.a. Puddle of Mudd, Crazy Lixx, Crasdïet och White Lion (Varför lade jag inte in lite Papa Roach också för? Hm, får bli en annan gång)

Iallfall så var det länge sen, tror att jag var väldigt arg under den perioden som jag lyssnade mycket på den här musiken. Det kändes iallafall så när jag lyssnade. Och jag hade glömt hur bra White Lion var. De är riktigt mysiga, och osar 80-tal. 

En låt har jag fastnat lite extra för, Till death do us apart. Jag gråter nästan.





/ Får

Jo, sommaren är nog slut nu. Och musikmässigt har den varit bra. Jag har varit på tre festivaler (varav två gratis) och en inställd festival. Det började med Peace and Love i juni/juli, så har det varit ett uppehåll för mig fram till den 14e augusti, då jag såg Oskar Linnros i Linköping. Och i lördags var det ju The Ark. Magiskt. Kanske har det inte hänt speciellt mycket i mitt musikliv, jag har knappt hunnit lyssna på musik känns det som. Men det jag har sett har varit underbart. Och på lördag är det Sköna Gröna Grebo, men jag tror inte att jag ska dit. Min förkylning säger nog nej. 

Men att sommaren är slut betyder inte att det är slut med konserter. 6e november ska jag ner till Göteborg för att se Håkan Hellström tillsammans med Kanin, 5e november har jag hört ryktas om att våran vackra Motoboy spelar i Norrköping. Det skulle vara mysigt. 

Det är även lite spelningar i Linköping, Hoffmaestro & Chraa 11 september, Johnossi 15 oktober (tror jag) och Nationalteatern 19 november, bl.a. Tveksamt om jag kommer att gå på någon av dem. Johnossi är helt uteslutet, eftersom att jag är iväg till Skottland då.

På Arkmaniacs.se pratas det om en fanträff runt helgen innan jul. Det låter mysigt tycker jag. Dit och diskutera det tycker jag, mars pannkaka!

/ Får

Jag var med om något fantastiskt igår. Jag fick se världens bästa band uppträda i Linköping!

Efter att ha suttit och väntat framför scenen i 12 timmar kom The Ark upp på scenen. Som jag har väntat på det här ögonblicket. Inte för att det var första gången jag såg dem, utan för att det var hemma och det var den bästa upplevelsen i mitt liv. Jag skrek och grät och leendet gick inte att sudda ut. Det var turnéavslutning och The Ark var riktigt tända.

Efter konserten lyckades vi träffa hela bandet. Det delades ut kramar till höger och vänster, tårar rann och lyckan lade sig som ett tjockt moln över oss, ingenting skulle kunna få oss olyckliga då. Ola tackade för allt stöd och support, jag kan bara säga detsamma. Utan dem skulle många av oss faktiskt inte vara där vi är idag. De skänker alla som lyssnar så mycket glädje, hopp och tro.

Idag söndag vaknade jag upp med ont i huvudet, utan röst men lyckan har fortfarande inte försvunnit. Det var helt fantastiskt, och jag tror att många av dem som var där kan hålla med mig om att det var så.

Min text som jag skickade in till corren blev publicerad på nätet. Jag vet att jag tjatar. Men till och med mamma tycker att det är bra skrivet. Och det var sådär fantastiskt.

// Får

Förlåt för dålig uppdatering, jag skyller på att jag inte hinner med mitt liv. Varför de andra inte skriver kan inte jag ansvara för. Brist på inspiration och ingen tillgång till Internet gissar jag på.

Ha det bra!

Imorgon samlas vi på Peace and Love. Det kommer bli awsome! Minst lika bra som förra året!



Det känns så sjukt länge sen, fast ändå så självklart. Som att jag har varit där hela tiden sen förra året. Men imorgon är vi där, för mig andra gången och första gången för Ida och Elise. Plus några till folk. Awsooome!

Om tre dagar rullar bilen mot Borlänge och Peace and Love, och just nu håller jag på att lyssna in mig på de jag har tänkt att se. För tillfället är det The Animal Five, som jag hittade av en slump för en vecka sedan. Lyssnade igenom Peace and Loves officiella spellista och så kommer en cover på Säkert!'s låt Vi kommer att dö samtidigt. Jag blev helt lycklig och började lyssna lite mer på dem och de är väldigt mysiga. De är verkligen några som jag rekomenderar till er, särskilt er som ska till Peace and Love och kan se dem.




Andra jag ska se är Shout Out Louds, Vampire Weekend, The Hives, The Kooks och Motoboy

Kanske är det så att den här ganska inaktiva bloggen mest är ett sätt för oss tre att hålla kontakten. Vet inte om det är någon annan som egentligen läser den här. Jag blir iallafall oerhört lycklig när jag ser att Ida eller Elise har eller håller på med ett inlägg. De skriver så bra, jag blir alltid lite avundsjuk när de skrivit något. De lyckas fånga de där känslorna som gör att man vill fortsätta läsa. 

Kanske är det så att det är för att de är mina bästa vänner och vi ofta har en förmåga att tänka ganska lika. Eller så är det så att de har en begåvning för att skriva.

Idag är det iallafall två veckor kvar tills tunrépremiären. Jag har börjat få det där pirret i magen nu. Tänk att det är snart tre år sedan jag såg dem sist. Tiden sen dess har gått oerhört fort. Jag tänkte på det imorse. Att egentligen känns det som ingen tid alls sen jag satt på bussen hem och läste igenom texterna till låtarna på Prayer For The Weekend. Det har hänt otroligt mycket sedan dess, ändå känns det som att det är precis som då. Är det ändå inte konstigt hur mycket en person kan förändras och ändå vara samma människa? Nu ska jag sluta flumma. Det jag egentligen tänkte skriva efter de två första meningarna var att jag försöker lyssna in mig på massa ny musik till Peace and Love. Mina tankar är rätt bra på att försvinna någon annanstans.

Snart är det dags för turnépremiär för The Ark på Peace and Love festivalen i Borlänge. Ska ni dit? Vilken låt hoppas ni få höra på turnén iår? 

Själv längtar jag enormt mycket dit. Det ska bli himla roligt. Tyvärr ska jag jobba fram till klockan 21 den dagen men förhoppningsvis spelar de efter det :)