Touch Of Africa; Star Choir och Burgårdens Skolkör, Domkyrkan Göteborg 29/9 2010

Jag har sedan början av gymnasiet, hösten 2007, sjungit i skolans kör. Trots att jag gick på en skola helt utan estetiska program fanns och finns där en fantastisk kör som inte är som alla andra. Förutom att vi bara kan träna under skoltid, missa lektioner för att gå dit, så bedrivs sedan några år tillbaka ett samarbete med Sydafrika. Vi har där kontakt med skolor och körer som med jämna mellanrum får besök av vår kör och några gånger har även folk därifrån haft möjlighet att besöka oss. I mars 2009 fick jag chansen att följa med på en sådan resa, en av de bästa resorna i mitt liv, med skratt, sång, kärlek - men såklart fick man även se en del elände. Kwazulu Natal, området där vi var är nämligen ett av de områden i världen där flest har HIV/AIDS. Var 3-4e person bär på detta och en hel generation håller på att dö ut. 

Förutom vårat "projekt" (förutom att resa, sjunga och sprida glädje ger vi bl.a. hjälp till en liten byskola utanför Durban) finns en del andra projekt och ett av de största och mest kända är det kallat Star For Life. Projektet vill uppmana ungdomar i Sydafrika att, trots all bedrövelse med HIV/AIDS, våga drömma, leva sina drömmar och vara stolta över vilka de är. Varje år samlar den svenska trion Tripple&Touch ihop ungdomar från Sydafrika och bildar kören Star Choir, tillsammans gör de föreställningen Tocuh of Africa. Detta är en euforisk, rytmisk, dansant föreställning som tar dig ända till Afrika.

De senaste två åren har min skolkör fått vara med när de besökt Göteborg och det är bland det bästa jag varit med om. Så mycket kärlek och glädje möter man inte någon annanstans, och det får mig verkligen att längta tillbaka till det fantastiska landet i Södra Afrika. 
Projektet, kören och konserterna är strålande exempel på hur musik inte bara är bra, utan livsnödvändigt, viktigt och informationskanal. 

Om du vill se Touch of Africa i höst, kolla in turnéplanen här: http://www.starforlife.se/tour
Mer info om hela projektet finns på Star For Lifes hemsida
Star Choir sjunger egna låten "Listen to your heartbeat"

Ett annorlunda musikinlägg kanske, men dock ett musikinlägg.

//Kanin

Igår var jag på en av mina första klassiska konserter. Jag har vart på några med Göteborgssymfonikerna, men inte på riktigt egentligen. 
I alla fall, igår, var jag och lyssnade på när Göteborg Wind Orchestra tillsammans med Per Tengstrand, Musica Vitae, Kammarkören Sankt Sigfrid och dirrigenten Fredrik Burstedt genomförde föreställningen "Flower Power". Namnet hänvisade till ett av styckena som skulle spelas; "Linneaus Rex" av Ola Salo. Någonstans där borde ni förstå varför jag var där...
Stycket skrevs till firandet av Carl Von Linnés 300 års jubileum, Linnéåret 2007, som inleddes i Växjö. Det beskrivs som ett kaos som reder upp sig, som reder upp sig själv. Texten sjungen av en kör är dels de latinska namnen på växtfamiljerna som Linné upprätade och ord på svenska som Linné själv skrivit. Här kan ni läsa vad Ola själv säger om verket!

Jag hade aldrig hört verket förut, inte så konstigt eftersom det faktiskt inte finns någon inspelning på den. Men det var verkligen mäktigt, så man rördes till tårar. Och Ola var verkligen närvarande, bitvis kunde jag nästan svära på att han stod i salen. Mycket av musiken kändes som att det skulle kunna vart i en Ark låt.

I pausen gick vi (jag var där med ett annat Ark fan, Sara Love, och hennes man Micke) och köpte skivor från Per (Tengstrand) och pratade en stund. Per har tidigare haft samarbeten med Ola, bl.a. med skivan "An Arkeology" (tillsammans med Jonas Nydesjö) och med ett antal konserter. Jag köpte "An Arkeology" skivan och fick den signerad av Per. Han skrev "Till Elise" på och tyckte det var jättekul när han kom på att det ju är som "Für Elise". Hans facebookstatus idag; "Tänk att jag fick signera en skiva ikväll som följande: "Till Elise". Det glömmer en Beethovenfanatiker aldrig." 

En fantastiskt rolig och känslomässig kväll, med mycket skratt och lycka!

//Kanin


Sara Love, Per Tengstrand och jag!

Säkert!'s nya skiva släpptes i veckan. Jag lyssnade igenom den för några dagar sedan. Jag tror att jag gillade den. Fast lite svårt att säga nu. Den finns iallafall på Spotify, men jag borde köpa den. För jag gillar Säkert! och Spotify gillar inte mig så jag borde köpa den. Konstig mening.

Jag tänkte på en sak. Nuförtiden byter man ut punkter m.m. mot smileisar. Det är så fult. Använd punkter istället.

/Får

Jag vet att detta ju är en blogg som handlar om musik. Men faktum är att det ju även finns en del fantastiska filmer om musik och musikindustrin. En av dem är filmen "Almost Famous".

Filmen handlar om en 15 årig pojke, William Miller, som får chansen att skriva en artikel för den berömda musiktidningen Rolling Stone. Han väljer att göra sitt reportage om ett medelstort rockband, Stillwater. Det är 70-tal; gräs, Lsd, alkohol florerar och bandet har flera groupies omkring sig, som de gör mer än skriver autografer för. 
Den lille oskyldige William hamnar rakt i en värld som han knappt visste fanns och snart är han indragen i en lång turné eftersom stjärnan Russel Hammond alltid är för påtänd, full eller upptagen för att göra intervjun.

Men egentligen har filmen ett stort moraliskt budskap. Tjejerna som hänger runt bandet, groupiesarna eller "band aids" som de själva kallar sig, står i stort maktunerläge under sina idoler. Allt de vill ha är bekräftelse från dem och skapar en värld där de tror sig få det. Men egentligen blir de bara utnyttjade, något som William starkt reagerar på. 

Som fan tror jag detta är mycket tänkvärt. Även om denna så kallade fankultur inte liknar någonting vi ser idag, åtminstone inte i Sverige, så är det ändå viktigt att komma ihåg att ha fötterna på jorden och fatta vad som är verklighet och inte. Låt idolerna vara just det; idoler. De kommer aldrig att vara dina vänner, hur ofta du än träffar dem, för det är fortfarande oceaner emellan er. 
Det är lätt att annars hamna i en fälla, där man glömmer alla fina, viktiga människor runtomkring sig. 

Något tänkvärt såhär på nattkvisten.
Godnatt!

//Kanin

Nu är The Arks sommarturné över. Replokalen rensad och vila och planering står på agendan.
Men Ola har mer än så på agendan, och även jag!

Först och främst, ett event där Ola bara blir musikaliskt närvarande, men inte (vad jag vet) fysiskt. 19/9 skall Per Tengstrand (som tidigare haft flera samarbeten med Ola) tillsammans med Gothenburg Wind Orchestra spela upp bl.a. Olas klassiska verk Linneaus rex, skriven till Linnés 300 års jubileum. Jag har aldrig hört detta verk så det skall bli väldigt kul. Alltid intressant att djupdyka i arkarnas andra konstnärliga sidor bredvid rocken ibland!

Det andra som händer är att Ola skall få ta emot Lunds Studentsångares Pris med motiveringen; "för ett oberäkneligt artisteri som skapar nya konstnärliga uttryck genom att spränga gränserna mellan nytt och gammalt"
Han tar emot priset på Lunds Studentsångares höstkonsert den 30e oktober och kommer då även att framföra en konsert tillsammans med sångarna. Exakt vad som står på agendan är inte nämnt, bara "Ett spännande konsertprogram utlovas, där Ola Salos många musikaliska sidor visas upp." Förhoppningsvis får vi se lite Ark inspirerarat. Samma konsert kommer att framföras i Malmö dagen innan och detta funderar jag på att åka ner på. Behöver lite Ola under hösten och Malmö är så fint! :)

Sist måste jag visa lite bilder som Jepson la ut på ark-bloggen. Går det att inte älska honom frågar jag!

"Hello!

Right now I am outside Jönköping in the dark and fantasic John Bauer woods, this is a place I often visit to have a nice relaxing time, some mushroom picking, some sauna with cold water dipping, some fresh air breathing and of cousre some sophisticated and intellectual partyning with my friends."

Hopphopp!
//Kanin

Suck, meningen var ju att jag skulle skriva en del om sommarens två sista The Ark spelningar (Liseberg och Linköping). Men det blev aldrig av och nu känns det kanske lite efter, några bilder får vara med här i alla fall;


Jag vet inte hur många gånger nu jag i resdagbok, dagbok m.m. försökt beskriva hur fantastisk den här sommaren har varit. Det är svårt att finna ord för det, men jag tycker det här är ganska bra i alla fall; 

"Så har jag i alla fall gjort det. Levt min Ark drömmar fullt ut, för en sommar. Vart en galen nörd, träffat andra galna nördar, köat, träffat Ark, levt på langos och pastasallad. Och mycket mer. Jag ångrar ingenting. Det har bara varit så underbart som jag kunde hoppas på. Och lite till."

---

Konsertsommaren avslutades på allvar med Hästpojken och Kristian Anttilas konsert på Liseberg förra fredagen. Anttila var ok, men inte jättebra, kändes som han mest spelade upp en skiva utan att ge ut någon personlighet. Men men. Den egentliga anledningen till att jag var där var för att se Hästpojken, som under sommaren vuxit sig större och större i mitt musikhjärta. "Från där jag ropar" har snurrat sig varm i cd-spelaren sedan jag köpte den i Linköping.
Det var inte så mycket folk på Liseberg denna kväll, men det gjorde inte mig så mycket, jag kom ganska sent men hamnade ändå långt fram :) Det blev magiskt, var uppe i himlen. Gitarrer & bas, trummor & hat var helt fantastisk och Caligula blev den perfekta urladdningen i slutet. Jag gick hem med ett stort leende på läpparna - och Caligula-skivan och en Hästpojken t-shirt.


Sist men inte minst, en bild på sommarens festivalarmar, en sista blick. För efter fredagens konsert åkte några av dem av. Symboliskt, ibland måste man gå vidare lite också.


Kram på er alla! :)

//Kanin

"Kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn"

Det tog ett tag innan jag såg kopplingen. Den där frasen alla skrek i lågstadiet. Det är iallafall en bra låt. Kärlek slutar alltid med bråk, med Ludwig Bell




/ Får

I måndags fick jag parkeringsböter. Jag var himla förbannad, arg och ledsen. Hela dagen blev konstig och fel. Så när jag kom hem bytte jag musik på mobilen, lade in massa musik som jag lyssnade på för några år sedan. Bl.a. Puddle of Mudd, Crazy Lixx, Crasdïet och White Lion (Varför lade jag inte in lite Papa Roach också för? Hm, får bli en annan gång)

Iallfall så var det länge sen, tror att jag var väldigt arg under den perioden som jag lyssnade mycket på den här musiken. Det kändes iallafall så när jag lyssnade. Och jag hade glömt hur bra White Lion var. De är riktigt mysiga, och osar 80-tal. 

En låt har jag fastnat lite extra för, Till death do us apart. Jag gråter nästan.





/ Får