Jag vet att detta ju är en blogg som handlar om musik. Men faktum är att det ju även finns en del fantastiska filmer om musik och musikindustrin. En av dem är filmen "Almost Famous".

Filmen handlar om en 15 årig pojke, William Miller, som får chansen att skriva en artikel för den berömda musiktidningen Rolling Stone. Han väljer att göra sitt reportage om ett medelstort rockband, Stillwater. Det är 70-tal; gräs, Lsd, alkohol florerar och bandet har flera groupies omkring sig, som de gör mer än skriver autografer för. 
Den lille oskyldige William hamnar rakt i en värld som han knappt visste fanns och snart är han indragen i en lång turné eftersom stjärnan Russel Hammond alltid är för påtänd, full eller upptagen för att göra intervjun.

Men egentligen har filmen ett stort moraliskt budskap. Tjejerna som hänger runt bandet, groupiesarna eller "band aids" som de själva kallar sig, står i stort maktunerläge under sina idoler. Allt de vill ha är bekräftelse från dem och skapar en värld där de tror sig få det. Men egentligen blir de bara utnyttjade, något som William starkt reagerar på. 

Som fan tror jag detta är mycket tänkvärt. Även om denna så kallade fankultur inte liknar någonting vi ser idag, åtminstone inte i Sverige, så är det ändå viktigt att komma ihåg att ha fötterna på jorden och fatta vad som är verklighet och inte. Låt idolerna vara just det; idoler. De kommer aldrig att vara dina vänner, hur ofta du än träffar dem, för det är fortfarande oceaner emellan er. 
Det är lätt att annars hamna i en fälla, där man glömmer alla fina, viktiga människor runtomkring sig. 

Något tänkvärt såhär på nattkvisten.
Godnatt!

//Kanin