Jag sitter och gråter, störtbölar, alla de tårar som inte kunde gråtas imorse. Alla de tårar som kommer att fortsätta komma tills jag smält allting, jag vet inte om det någonsin kommer ske.... Jag pallar knappt att gå in i mitt rum, där är de överallt, för vanligtvis är det tröstande att påminnas om att de finns. Nu är det tvärtom.
Den här dagen har tagit på krafterna. Att gå runt och låtsas som att allt är bra, när det inte är det, när man bara vill gråta, men inte kan, när man inte kan förklara för någon omkring sig varför, för ingen skulle förstå.
Frukosten var värst, jag fick nästan påminna mig själv om att andas och t.o.m. mina små dagisbarn märkte att något var fel, de tittade på mig med en såndär blick som säger "är något fel?". Oskyldiga små själar, tänk vad allt var lätt då. På rasten ringde jag Får och Sara Love, Pingvin hade jag ringt redan påväg till jobbet. Det var nödvändigt för att överleva, nödvändigt att prata med någon om det, någon som förstod. Rosa och Sandra smsades det med flitigt.
Nu skall jag överleva resten av dagen, så att morgondagen kommer och denna hemska dagen är förbi...

//Kanin